Jaha, och igår. Då var det den där dagen som man tyckt varit så långt borta.
Första dagen på jobbet.
Mammaledigheten slut.
Millie själv på dagis.


Lite tungt känns det allt. Kanske lustigt annars?

I helgen ville Millie knappt vara hos mig alls.
Hon grät nästan så fort jag kom nära eller skulle hålla henne.
Hemsk känsla.

Jag tror att det beror på att hon känner det som att jag
lämnade bort henne hela förra veckan.

Så igår när jag skulle lämna henne på dagis
så grät hon massor för att hon ville vara kvar hos mig.
Usch jag kände mig så hemsk då som lämnade henne ifrån mig,
när hon nu ville vara hos mig.
Hennes tårfyllda ögon som bara kollade på mig med förtvivlan.
Usch, jag grät när jag gick därifrån!!
Och jag får tårar i ögonen nu med när jag skriver om det.

Det hade ju gått jättebra sen på dagis.
Men det var riktigt jobbigt.

Jobbet gick bra. Märks bara att man är ovan.
Fick jätteont i ryggen och huvudet. 
Men jag ser fram emot att jobba lite igen!

När jag kom hem så längtade efter att få kramas och pussas
med min snutta.
Men hon vägrade vara hos mig! :( 
Grät helt förtvivlat och klamrade sig fast hos Oskar.
Hemskt, hemskt, hemskt kändes det.

Han var tvungen att åka och träna så jag tog Millie,
mot hennes vilja, och satte mig med henne bredvid mig i soffan.
Efter en stund lugnade hon sig och kom närmre mig och vi kramades.
Sen lekte vi lite och busade, men hon var ändå lite avvaktande.

Min lilla Millie. Jobbigt för oss båda det här tror jag.

Hon somnade vid 20 igår och vaknade redan 05.40 idag.
Skulle åkt på Salig röra, men det var hon alldeles för trött för.
Så nu har hon sovit i 2½ timme snart!

Hoppas att dagislämningarna kommer gå bättre onsdag, torsdag och fredag.
Och att hon inte kommer bli lessen hos mig varje dag.
Det vill jag ju inte.
Älskade Millsan.