Igår hade vi ju besök av Millies farmor, farfar, faster och lilla kusin.
Lilla kusinen Molly hade sovit i sin vagn utanför ytterdörren så den stod öppen.

Jag stod med Emmy och Molly inne i badrummet.
Och jag visste att Millie var precis utanför ytterdörren och kollade på kusinens vagn.
Jag tänkte att nån av dom andra var ute och hade koll på henne
så jag tänkte inte så mycket på vad hon gjorde.

När vi var klara i badrummet o gick in i vardagsrummet
så frågar dom var Millie är.
Då går det upp för mig att hon var själv ute.

Vilken panik jag fick inombords.
Bara sprang ut och såg henne ingenstans.
Men så hörde jag att hon grät.
Ljudet kom ifrån grannen rätt över gatan.

Och jo, där var hon!
Hon stod på deras trapp o grät,
dom hade precis hört och sett att hon var där
och öppnat dörren för att se efter.

Hon grät och upprepade klappa, klappa
och pekade mot deras katt som satt i gräset.
Så troligtvis hade hon sett katten och sprungit efter den.

Nu gick ju allt väldigt bra..
Men tänk om en bil hade kommit!
Eller tänk om hon sprungit nån helt annanstans!

Usch det är hemska tankar som man inte vill tänka.
Dessutom var ju allt mitt fel som inte kollade om nån var
ute med henne utan bara trodde det.

Jag måste helt klart vara ännu mer uppmärksam.
På två minuter kan det hända hur mycket som helst...